Sen en tid tillbaka har jag varit trött. Försökt att vara allt på samma gång. Så mycket man kan göra och borde och vill o mitt i allt så ska man räcka till.
Sen en tid tillbaka har jag varit tom och försökt att hitta spår som leder rätt. Ja det finns så mycket måsten att vara bra på det man kan, och mitt i allt så ska man vara sann.
Sen en tid tillbaka har jag varit tyst. Och försökt att känna efter hur det känns. Ja man gör som alla andra och försöker att bli van. Men jag har tröttnat på att vara likadan.
Sen en tid tillbaka har jag känt mig svag och försökt att vara nån till lags. Ja man kämpar för en plats som passar både här och där. Och snart har man glömt vem man är.
Sen en tid tillbaka har jag tänkt såhär och insett att jag måste börja om. Ja jag har kämpat för en plats som passar både här och där och snart ska jag hitta den jag är.
Men allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort.
Det är kallt ute. Hösten är påväg att dra in över stan. Jag sitter ute och röker en cigg. Har jag blivit en rökare? Även om jag lovade mig själv att aldrig bli det. Jag känner hur en vind drar förbi mig och alla mina hår på kroppen ställer sig upp. Kanske vill den ta med sig mina känslor, kanske vill den att jag ska glömma allt, gå vidare, börja om på nytt och inte känna någonting. Jag kan inte riktigt bestämma om jag vill att den ska få ta mina känslor med sig, för det är ju faktiskt så att det sista som lämnar människan är hoppet.
Kanske är det så att du är mitt största misstag. Att jag föll handlöst utan att du överhuvudtaget tänkte på att fånga mig. Men man lär sig ju av sina misstag. det lär ta ett tag innan jag låter mig själv falla så igen.
Jag vill inte att någon ska veta. Vill inte att någon ska se mig såhär. Det klär mig inte. Det klär mig inte att vara ledsen, att gråta. Men jag antar att det är okej för alla att känna ibland. Att vara sårbara i ensamhet. I tystnadens kalla vrå.
Kanske var det så, att jag visste vem jag ville vara, när jag var med dig.
Kan jag inte bara sluta sakna dig? Sluta tänka på dig varje timme, varje minut av varje dag? Sluta önska att jag träffade dig innan du slog dig till ro i en annan stad. Varför lyckades just du charma mig så mycket att jag inte kan få dig ur huvudet. Varför sliter det mitt hjärta itu varje gång jag hör ditt namn. Varför plågad jag mig själv med att gå igenom dina bilder. Jag måste ju börja inse att vi två verkligen inte finns. Du har nog träffat någon annan, någon som kunde göra dig lyckligare än vad jag någonsin kunde ha gjort. Något du fallit så otroligt för. Någon som inte är jag. Fan va ont det gör.
Isn't it strange, that the stars don't shine no more, now since you're gone.
Isn't it strange, that we can't look back and see just what went wrong.
And isn't it strange, that you told me one thing, suddenly change your mind.
And isn't it strange, that you'd come here for me, turn away and leave me behind.
Now it feels like I'm drowning, feels like I'm drowning without you.
I know the feeling 'cause I felt this all before.
Isn't it strange, that the world seems to turn away when I try to explain.
What's so strange, that two can be as one and yet not same.
I hope you don't feel just like me, I hope you're happy.
