Ja. Jag saknar dig. Jag saknar våra samtal, konversationer, våra skämt, dina blickar, ditt sätt. Jag saknar dig.
Fan också, jag saknar dig verkligen. Vår tid var så kort men fick jag skulle jag göra om allt igen. Bara för att få dom där veckorna med dig. Kanske är det så att jag tackar nej till alla fina killar nu för att dom är inte du. Kanske är dom bättre men dom är fortfarande inte du. Jag vill inte ha någon bättre, jag vill ha dig.
Jag erkänner inte det här för någon. Jag erkänner inte för någon vem jag hela tiden har i mina tankar. Kanske vill jag inte berätta, det kanske bara sårar mig ännu mer av tanken att jag vet att jag inte kan få dig. Ja, det är nog så.
Dom säger att man med tiden går vidare. Jag håller inte med. Ju längre tiden går desto längre ifrån kommer jag från den dagen då jag sist såg dig och ju mer brister jag itu för jag vet att den dagen inte kommer igen. Iallafall inte på det sättet. Jag ber om att du och jag en dag står tillsammans igen, men jag vet att det är lika troligt som att jag står i öknen och ber om regn.
Alla dom här orden är rakt från hjärtat. Rakt från helt mitt jävla, förtillfället iskalla hjärta och det känns som att det aldrig ska tina upp igen.
Hur kommer det sig att man kan sakna någon man egentligen aldrig haft. Hur kommer det sig att jag känner mig så jävla ensam sen du skrev sista smset. Sista smset där du säger att vi passar bättre på varsitt håll.
Jag vet inte vad det är som är så speciellt med dig. Med andra hade jag gått vidare vid detta laget. Men det är något med dig som har fått mig att hålla fast vid tanken om oss två. Jag kan inte släppa tanken om att vi en dag kommer stöta på varandra igen och bara inse att vi passar sådär fucking bra ihop. Det kommer sluta upp sådär bra som det gör på film. Eller? Kommer det verkligen det? Kommer det någonsin sluta så som det gör på film? för mig.. Nej.
Jag är inte tjejen killar blir kära i, det finns bara vänskap.
Så här sitter jag i en mörk och tyst lägenhet och det enda som hörs är mina egna hjärtelag. Mina hjärtelag som slår så jävla hårt för dig. Lyssnar du noga skulle du nog till och med hörda dem.
Ibland undrar jag om du tänker på mig lika mycket som jag gör på dig. Det mest upprörande med vårt avstånd är att jag inte vet om du saknar mig eller om du faktiskt glömt mig helt. Det är nog något jag aldrig kommer få veta heller. Jag hatar den hör känslan av ensamhet och tomhet. För du tog hela mitt hjärta och hela min själ med dig samtidigt som du sa upp kontakten mellan oss. När du sa ditt sista hejdå.
"Jag kommer aldrig ge upp tanken om dig, om oss två. Om du ångrar dig, det är okej. För om du vill ha mig, nu kan du få mig så lätt".
Varför vill man alltid ha det man aldrig kan få, det är den frågan jag somnar med inatt. Och såklart tanken med om jag någonsin kommer finna Mr right guy.
