pusssyy

Jag har märkt senaste tiden att jag gått in i mig själv. Jag stänger ute folk och känslor. Jag vill inte prata om hur jag mår, mina ups and downs. När jag är nere i mina downs har jag märkt att jag blivit en jävel på att ljuga. Självklart finns det en person som jag aldrig skulle kunna ljuga för. Hon skulle ta mig på bargärning som poliser när någon snattar. Hon vet, hon ser och hon hör på min röst. Jag älskar henne för det. 

Jag kan inte klaga på livet. Jag har det ju bra. Klarar mig själv, är inte sjuk, jobbar. Men ibland är det bara så jävla lätt att känna den där känslan av ensamhet. Och ja, den har nog kanske kommit lika snabbt som hösten gjorde. Jag trodde det skulle gå över, hittills har jag haft fel. 

Men om någon skulle fråga mig "vad är på tok? Vad är det som är fel?" Då vet jag inte om jag skulle kunna sätta ord på det. Jag skulle bli tom på ord, skulle skämmas. Vill helst inte prata om det. 

För om orden inte kommer fram så går det nog inte att sätta ord på. Min känsla, min ensamhet, min trygghet jag verkar ha tappat och glimten i ögat och mitt förlorande av mig själv. Nej det går inte att sätta ett bra ord på det. Men vilse - ja kanske skulle det passa bra.

Jag hoppas jag snart hittar tillbaks, fram tills dess kommer jag nog vara tyst, gå in lite mer i mig själv. Kanske är det på detta viset jag kommer förstå vem jag egentligen är, hitta mig själv på något vis. Man måste lära sig att älska sig själv innan man kan älska någon annan. 

Så är det nog. 

X.