Då var man tillbaks här. Kanske för att det hänt så mycket sen jag skrev sist. Kanske är det så att jag saknar att skriva här, för här kan jag skriva vad jag vill, när jag vill och hur jag vill. Utan att någon egentligen vet vem det är som skriver. Men det är jag, rakt från hjärtat. all the time.

Kanske är det så att jag saknar dig, även om jag vet att du bara var ett misstag, något som var menat som en läxa, för att förstå att det är dags att växa upp. Du fick mig att känna inget annat än illamående, värk och smärta men ändå så saknas du här. Du var inget långvarigt och egentligen bara ångest. Men under alla skratt, glädje, tårar, smärta kommer det alltid finnas ett starkt frågetecken bakom frågan "gjorde jag rätt?"

Ibland önskar jag att jag valde dig men ändå inte. Det hade aldrig blivit bra. Jag gjorde oss alla en tjänst, sittandes i en båt, själv, mitt ute i ingenting och äntligen, äntligen har jag hittat en åra som tar mig framåt. Kanske är jag bra på att gömma allt jag känner, även om det är idiotiskt. JAG SKA INTE GÖMMA HUR JAG KÄNNER. Men det känns som att det ligger bakom "oss" nu eller nej vänta nu, jag menar mig, det ligger bakom mig. Eftersom jag valt att bara hålla det för mig själv och valt att hålla dig utanför. Att berätta för dig gör ändå inget gott av det. Du skulle bara förstöra allt. Det vet vi alla om.

Kanske är det så att jag känner skuld, men inget går att ändra nu. Jag är ledsen, men livet var inte menat så för mig. Även om det känns som en kniv skär genom mitt hjärta ner jag erkänner det.
Du kommer alltid på något sätt vara en del av mig, men jag är ledsen. Jag kunde inte.

kram mitt stora misstag, mitt framtida mirakel