Ligger i sängen och vrider på mig. Tanken "du skulle vart fyra månader nu" kan inte lämna mitt huvud. Varför är det så? varför är den tanken så fastsatt i mitt minne just nu?
Jag kan inte riktigt släppa tanken "hur skulle allt ha vart nu om jag valt en annan väg". Kanske sjuk i huvudet som tänker så. Men alla är vi väl jävligt dumma ibland.
Jag har egentligen alltid sett mig själv i en stor familj. Lyckligt gift med någon jag älskar sådär löjligt mycket. Massa barn som kallar mig mamma och som är riktigt vackra. Bor i ett fint hus med stor gård där alla barnen leker tillsammans. Volvon står parkerad på framsidan. Den perfekta bilen som alla får plats i. Jag och min stora familj.
Nu ligger jag här, helt jävla ensam och varar tänker på "vad som egentligen kunde ha varit". Idioti. Även om jag kunnat valt en annan väg kanske det inte alls hade vart rätt. Kanske hade allt blivit ännu mer fel. "Gud gav dig ditt liv för han visste du var stark nog att klara av det". Den meningen får mig att tro på att han har en bra plan för mig. Jag kommer få min man, mina barn, mitt hus och min volvo. Jag är bara inte helt redo än, men vafan har ju hela livet på mig. Inte sant?
Jag vaknade upp av telefonen, den visar 01:23. Du berättade att du var runt hörnet och du saknade mig. Du ville titta in på en "natt-kaffe" men vi vet alla vad det betydde. Du ville komma hit, ligga med mig, säga alla dom där sakerna som passar så perfekt när man ligger där nakna och trycker kropparna emot varandra. Du går härifrån tidigt på morgonkvisten, då inga bilar kör förbi dig så du slipper visa att du kommer ut ur fel port. Du vill gärna vara på den säkra sidan, inte för att du känns över mig utan för att slippa allt snack. Yeah right.
När du lämnar mig hamnar jag på golvet, insnurrad i ett täcke, håret i en enda röra och en cigg i munnen. Efter tredje ciggen känner jag suget efter kaffe, öppnar ett fönster för att möta den bitande kylan som är ute, kanske kan den frysa bort lite av min ångest jag känner för att du var här inatt. Igen. Kaffet har aldrig smakat så bra och det känns som att det kan bota min huvudvärk. Tankarna snurrar så mycket i mitt huvud och det känns som att jag lider av en rejäl jävla bakfylla. Men här, i ensamheten, vet vi ju att det bara är du som orsakat detta.
Livets största bakfylla, - kärlek som aldrig kommer någon vägen.
Så fort mitt huvud slår ner sig mot kudden märker jag att något inte riktigt är rätt. DU är inte här. Det är något med dig som jag fastnade för. Något jag inte kunnat släppa sen vi sågs för första gången, för bara några veckor sen. Att få somna sådär tätt intill dig igen var något jag längtat efter. Förbjudet men efterlängtat. Man vill ju alltid ha det man inte kan få. Inte sant?
Orden "du har det vackraste leendet jag sett, det är så äkta."
- det är äkta för att jag ler mot dig. För du ser på mig som ingen annan gör. Du tar mig för den jag är och visar att jag duger. Du gillar mig osminkad och ofixad. Allt ska vara äkta.
Kom tillbaka, kryp ner bakom mig och stanna en natt till. Jag vill lägga mitt huvud på ditt bröst och känna hur dina armar sluter sig runt mig.
Jag hoppas vi ses snart igen men tills dess, take care och glöm inte bort mitt leende. Då kanske du saknar mig lika mycket som jag redan saknar dig.
Kan inte sluta tänka på ditt sms. Går igenom vår senaste konversation gång på gång och varje gång stannar jag till vid "jag saknar dig". Dom orden satte dig så jävla hårt i mig. Jag ler och blir alldeles varm i kroppen. Ja, det är nog så att jag saknar dig med, även om jag aldrig riktigt vågat erkänna det.
