Studerade mig själv när jag stod vid handfatet och borstade tänderna. I spegel såg jag någon jag inte riktigt kände igen. Det saknades något. Jag märkte ganska snart att det var glimten. Den glimten som jag alltid haft i mina ögon. Den är borta. Det gör mig ledsen, den glimten va ju typ, jag.
Jag har märkt senaste tiden att jag gått in i mig själv. Jag stänger ute folk och känslor. Jag vill inte prata om hur jag mår, mina ups and downs. När jag är nere i mina downs har jag märkt att jag blivit en jävel på att ljuga. Självklart finns det en person som jag aldrig skulle kunna ljuga för. Hon skulle ta mig på bargärning som poliser när någon snattar. Hon vet, hon ser och hon hör på min röst. Jag älskar henne för det.
Jag kan inte klaga på livet. Jag har det ju bra. Klarar mig själv, är inte sjuk, jobbar. Men ibland är det bara så jävla lätt att känna den där känslan av ensamhet. Och ja, den har nog kanske kommit lika snabbt som hösten gjorde. Jag trodde det skulle gå över, hittills har jag haft fel.
Men om någon skulle fråga mig "vad är på tok? Vad är det som är fel?" Då vet jag inte om jag skulle kunna sätta ord på det. Jag skulle bli tom på ord, skulle skämmas. Vill helst inte prata om det.
För om orden inte kommer fram så går det nog inte att sätta ord på. Min känsla, min ensamhet, min trygghet jag verkar ha tappat och glimten i ögat och mitt förlorande av mig själv. Nej det går inte att sätta ett bra ord på det. Men vilse - ja kanske skulle det passa bra.
Jag hoppas jag snart hittar tillbaks, fram tills dess kommer jag nog vara tyst, gå in lite mer i mig själv. Kanske är det på detta viset jag kommer förstå vem jag egentligen är, hitta mig själv på något vis. Man måste lära sig att älska sig själv innan man kan älska någon annan.
Så är det nog.
Fråga mig inte hur jag mår, jag kommer ändå ljuga. Jag vill inte prata om det, jag vill hellre vara tyst.
Länge sen jag mådde såhär. Länge sen jag låg i soffan bland allt kaos i lägenheten och lät det vara så istället för att ställa allt till rätta. Plocka undan och sedan sätta mig ner lättad och nöjd med min insats. Nej. Istället ligger jag här, utmattad, trött, nere och på något sätt ledsen.
Känner mig tom, helt tom. Har inget att säga längre. Ingen åsikt och ingen glans. Så jag vänder mig om i soffan, slumrar till en stund och hoppas på att när jag vaknar är jag tillbaka, mitt riktiga jag.
Ja kanske behöver jag någon som rycker tag i mig och påminner mig om att det inte är ett dåligt liv, bara en dålig period i livet. Allt kommer bli bra. Eller?