Jag gick nästan igenom hela samtalet. Med min vän bredvid mig hann jag nästan avsluta samtalet innan frågan kom upp. Den där frågan som kan bli svaret till att min smärta kan försvinna. Till att min ångest, min kramp, min ständiga smärta inombords försvinner. Jag är totalt skräckslagen men så förväntansfull för att för en tid kanske få släppa denna känsla som jag besitter. Att mina nätter blir lugna från mardrömmar, panik, röster och några få timmar sömn. Kanske blir det min utväg till att få känna mig som mig själv igen, tillräcklig och nöjd över den jag är. Att kolla sig själv i spegeln och vilja dra en näve genom glaset, har ni känt den känslan? För det har jag, varje dag i några veckors tid.
Min matlust har fått bli ett ständigt letande på vad jag kan få ner, allt växer i munnen och jag vill spy. Shakes blev en utväg men det smakar skit. Men jag behöver näring. Jag är rädd att min kropp snart bryts ner och den inte längre orkar stå upp. Tanken skrämmer mig.
Tro mig. Jag försöker tänka positivt. Med all den positiva kraft jag besitter just nu.
