Jag har alltid sett mig själv som en fri själ. Jag letar hela tiden efter nya och spännande saker. Om jag blir uttråkad eller begränsad så springer jag iväg. Jag har aldrig sett på mig själv som en slampa, men på det sättet att jag gör vad jag vill, när jag vill och med vem jag vill. Jag tänker aldrig på konsekvenserna utan gör det jag tycker verkar rätt för stunden. Jag går aldrig ut och letar efter trubbel, men trubbel har alltid en tendens till att hitta mig och trubbel kommer alltid i den formen att det är en kille. Jag har inga problem att få killar, det är bara det att den rätte aldrig kommer fram. En typisk kväll när jag och mina vänner är ute och festar kommer det alltid fram en söt kille som bjuder på drinkar och vill dansa. Det handlar bara om kemin och den verkar aldrig riktigt komma till 100%. Det är ju entra där eller så är den inte det. Det som det dock alltid slår gnistor om är att jag och killen går hem tillsammans och det slutar med sex och sen inget mer.

När jag kollar tillbaka så inser jag att jag har varit med många killar och tyvärr har nästan ingen vart speciellt meningsfull. Jag har inte spenderat mer tid än en månad med de flesta. När jag börjar utveckla känslor gör jag allt för att gömma dem, rädd för att de ska synas eftersom de flesta killar inte vill ha förhållanden. Jag har hört från flera stycken av dem att de tycker om att va med mig för jag är bara en tjej som vill ha kul. Jag är en rolig och enkel person att ha att göra med och det är de folk gillar med mig, men betyder att jag inte kan vara i ett förhållande?

Jag är rädd att jag aldrig ska finna kärleken, aldrig älska eller aldrig bli älskad. Jag har varit i ett seriöst förhållande förut. Jag blev sårad väldigt hårt. Kanske är det karma. Jag var ung, dum och förmodligen självisk. Kanske förtjänade jag det hela. Jag var ingen ängel själv. Killar jag attraheras av är inte killar man utvecklar förhållanden med.  Jag har underbara vänner, men ingen av dem tycks riktigt förstå vad jag känner. För jag har aldrig känt mig så ensam som jag gör nu.

Kanske är det så att jag faktiskt vill ha något stabilt, kanske är det för att jag inte känt det där som man kallar "äkta kärlek". Jag vet att jag stoppade mig själv från att tycka om och älska någon för jag var rädd för att bli lämnad och sårad men nu är jag till och med öppen för det. är det försent för mig? Alla ser mig ju redan som "den roliga tjejen" så hur ändrar jag på mig? Frågan är hur jag får de rätta killarna att bli kära i mig?