Kanske är det så, att varje gång det händer tappar jag en bit av mig själv och att jag tappat så många bitar nu att det har slutat spela någon roll. Att jag inte längre känner av det, att jag totalt tappat greppet om det. Att en till spelar ingen roll för jag vet att de ändå inte leder till något som stannar kvar. Att jag väljer fel spelpjäser att spela spelet med, det spelar liksom ingen roll för det är ändå jag som åker ut och står ensam. Jag hade gjort annorlunda om jag gått i andra skor.

Har jag lyckats bygga upp en mur som ingen kan riva? En mur som ingen ser. En mur jag egentligen vill att någon ska riva, ta tag i mig och inte släppa taget. Kämpa för mig och inte lämna mig själv. Kanske kommer alla de här spelpjäserna in i bilden för att jag är för rädd att ta någon till mig. Jag försökte och ännu en gång blev jag sårad.

väntar jag fortfarande på dig? även om det var jag som lämnade dig. Spelar jag spel för att försöka få bort dig ur mitt huvud och släppa tanken om dig. Är du bara i mitt huvud för jag vet att du såg på mig på ett annat sätt? Jag lär aldrig få veta.


Jag hoppas du mår bra. Jag tänker på dig dagligen!
Puss