Oct.10, 2012
Kategori: Allmänt
Det skulle vara vi. Vi två föralltid. Vi lovade varandra det efter sommarn som vi spenderade tillsammans, bara du och jag. Jag tror aldrig att jag känt mig så fri som jag gjorde dom där veckorna som jag spenderade med dig. Alla nätter vi tog bilen till en öde äng, la ut en filt i gräset och kollade upp mot himlen och drömde oss bort mellan alla stjärnor. Hade vi turen att vi såg ett stjärnfall önskade vi båda två att vi föralltid skulle vara tillsammans.
Jag minns så väl den där dagen då jag sprang mot ditt hus, ju närmare jag kom desto lyckligare blev jag. Jag visste ju så väl hur underbart liten jag kände mig när du kramade mig och alla problem runt omkring försvann. När jag kom fram var allt jag möttes av ett brev och en vit ros som hängde på dörren. Du hade ju gjort såhär så många gånger förut, bara att det alltid har varit en röd ros. Jag slet upp brevet ihop om att det var en ledtråd om vart jag kunde finna dig och det nya äventyret du planerat för oss..
Allt jag möttes av var ett brev där du bad om förlåtelse för att du lämnat mig och hur underbar du tyckte sommaren hade vart tillsammans med mig. Men du var tvungen att åka tillbaka till din hemstad, till din fru och till din dotter. Du hade spenderat sommaren här för att kunna skriva på din bok och den var klar. jag var krossad och förtvivlad. Här lämnades jag med tusen frågor och jag trodde aldrig jag skulle få svar.
Jag köpte din bok häromdagen, efter många år och efter många om och men läste jag den och jag förstår nu. Vår kärlek finns med i boken, jag känner hur dina ord och meningar baserar på vår sommar och våra känslor till varandra. Jag är inte krossad längre och inte heller förtvivlad. Jag är lättad. jag kan inte se vår kärlek men mellan alla människor kan jag känna av den. Du har ditt nu och jag har mitt. Jag har gått vidare från vår sommar. Jag har en egen dotter nu och en man som älskar mig, inte som du gjorde, men han älskar mig med allt han har och det räcker för mig.
