pusssyy

Ligger i sängen och vrider på mig. Tanken "du skulle vart fyra månader nu" kan inte lämna mitt huvud. Varför är det så? varför är den tanken så fastsatt i mitt minne just nu? 

 

Jag kan inte riktigt släppa tanken "hur skulle allt ha vart nu om jag valt en annan väg". Kanske sjuk i huvudet som tänker så. Men alla är vi väl jävligt dumma ibland. 

 

Jag har egentligen alltid sett mig själv i en stor familj. Lyckligt gift med någon jag älskar sådär löjligt mycket. Massa barn som kallar mig mamma och som är riktigt vackra. Bor i ett fint hus med stor gård där alla barnen leker tillsammans. Volvon står parkerad på framsidan. Den perfekta bilen som alla får plats i. Jag och min stora familj. 

 

Nu ligger jag här, helt jävla ensam och varar tänker på "vad som egentligen kunde ha varit". Idioti. Även om jag kunnat valt en annan väg kanske det inte alls hade vart rätt. Kanske hade allt blivit ännu mer fel. "Gud gav dig ditt liv för han visste du var stark nog att klara av det". Den meningen får mig att tro på att han har en bra plan för mig. Jag kommer få min man, mina barn, mitt hus och min volvo. Jag är bara inte helt redo än, men vafan har ju hela livet på mig. Inte sant?