pusssyy

Kommer ni ihåg när man var liten och något gick sönder. Man fick sitta i mammas knä och grina, vara ledsen och känna sig så liten som det bara gick fram tills pappa kom ut från garaget och hade fixat det med superlim eller silvertejp. Allt går att fixa med silvertejp.
Tårarna var som bortblåsta och allt var bra igen. Visst, barbiedockan hade kanske vart med om en liten olycka men hon var fortfarande lika fin. Den enda som man visade sig ledsen för just då var ens mamma och pappa som gjorde allt för att ställa det till rätta.

Nu, handlar tyvärr inget om barbiedockor längre utan spruckna drömmar och ett brustet hjärta. Vem kan fixa något sånt? En axel kan man få låna av sina föräldrar och även sina vänner och visst, det känns så bra för en stund att få höra att man är inte forever alone som man intalar sig, the right person will come along.
Dock verkar det som att facebook, instagram och twitter löser dom flesta problem just nu? Vem kan lägga ut den mest sorgsna texten för att visa hur ledsen man är? För att få 100 likes, eller mest tags på instagram för att visa att man är snygg - för folk gillar ju? Inte sant? Och twitter där man retweetar Lars winnerbäcks mest deppiga sång. alltid verkar man få någon ny vän på köpet, som man kan dela sina problem med, då dom gamla tröttnat på ditt eviga tjat om alla killar som dumpar dig eller att du inte är bra nog.

Allt är så ytligt. Borde ta bort mina konton.