pusssyy

det här mötet. Just det här mötet. Jag ville så gärna ställa in för jag visste vad som väntade. Jag visste precis vad vi skulle börja prata om. Jag är så rädd att prata om det. Vad bygger klumpen i magen på? Vi har ju löst allt, väl? Det är ju bra nu, eller?
Vi skulle inte prata om det mer, lägga det bakom oss och göra ett försök. Ett nytt försök. För du ville ju att detta skulle funka igen.

Men jag vill bara veta, var hon vackrare än mig? Det finns dagar jag tänker mer på henne än på dig. Jag önskar tanken kunde försvinna och få mig att istället känna mig tillräcklig.För du sa ju att det var mig du ville ha. Att känna hur man tävlar med någon du valde framför mig. För skulle jag låta dig välja. Hon eller jag. Så skulle jag förlora. Jag är inte värd mer än så. Och på andra plats, där har jag blivit satt förut. Tillomed på 3e.

Ja jag visste att vi skulle prata om mitt självförtroende. Det är på botten och har vart där förut. Jag är rädd. Jag vill inte prata om det. För ord kan inte sätta ord på min känsla inombords. Det äter upp mig inifrån och ut. Men det är de ingen som ser, för alla vet ju hur bra jag är på att le och låtsas som ingenting. Jag vill inte prata om det, jag kommer ljuga ändå.

Jag lovade mig själv en gång att aldrig låta mig själv sänkas till denna nivå. Aldrig igen skulle jag känna mig otillräcklig, inte fin nog, inte bra nog, inte snäll nog. Jag skulle vara Jag och vara nöjd med det. Så kommer den här smällen igen, som sänker en så långt ner att man har svårt att greppa allt. Jag va ingenting av detta. Eller var jag det men hon va bättre på alla plan.

Jag sviker mig själv med de här tankarna. Speciellt på er två. Men det är lätt att svika sig själv. Igen.
Kanske känns det bättre nästa gång jag är där. Och pratar. Det där mötet igen om 3 veckor. Kanske känner jag mig tillräcklig igen.