Varför har jag inte förrän nu kunnat erkänna att jag faktiskt är kär i dig? Att jag är kär i ditt kaxiga sätt som du använder. Ditt sätt att vara. Hela jag blir stel i kroppen när du skriver att du vill träffa mig, en pirrig känsla går genom hela min kropp och jag kan inte sluta le.
Det var länge sen jag kände såhär och kanske är det därför jag så länge förnekat det för mig själv, förnekat för alla hur jag känner för dig.
Kan det vara så att jag faktiskt vill berätta för dig hur jag känner? Inte gömma mig längre utan låta dig veta. Kanske får jag en smäll på käften av orden "jag känner inte så för dig." Men varför gå att undra på något i onödan? Låt allt komma ut i det fria och se hur långt det tar mig. Kanske tar det mig längre än jag tror.
Varje gång jag släpper taget om dig, lyckas få bort dig ur mina tankar, lyckas vända mig bort och gå. Då är du där igen, rycker tag i min arm och så är vi där igen. Alltid när jag tror att jag lyckats komma över dig så är du där, tar tag i mig, håller om mig bakifrån och viskar i mitt öra att du saknar mig, du saknar det vi hade och att vara nära mig. Varje sms och samtal från dig gör att min mage vänder sig in och ut och jag får svårt att andas. Du gör min värld helt upp och nedvänd. Hur lyckas du alltid med detta? Är det för att du utsett mig till ditt lilla offer, som går på dina spel och låter mig luras av dig. för du vet att jag alltid kommer tillbaka till dig. jag skräms av hur lätt du får mig att falla tillbaka på dig, falla handlöst i dina armar utan att ens vara säker på om du kommer att ta emot mig innan jag fallit ner i marken. Som jag gjort så många gånger förut.
snälla, låt mig inte falla mot marken igen utan att veta om du tar emot mig. Jag är förälskad i dig och det gör lika ont varje gång jag påminner mig själv om det.
Du skulle inte förändras. vi skulle inte förändras. Jag känner mig sviken. Besviken. Rädd för hur långt in på livet jag egentligen släppte dig, vilken sida jag lät dig ta del av utav mig. Jag har hört att man ska ta vara på sina närmaste, dom som behandlar en bra, det gjorde inte du. Men det kommer jag börja med nu. För ibland behöver man bli trampad på för att inse vad saker betyder. Jag gjorde allt för dig, satte dig före så mycket annat och såg dig som en bästa vän.
Jag vet inte vad jag ska säga till dig nu. Hur jag ska bete mig. Ingenting är som förut och den stora frågan är om det någonsin kommer bli det.
Jag värdesatte vår vänskap högre än vad jag borde gjort. Jag hoppas jag någon gång kommer få en ursäkt för vad du gjorde med vår vänskap, men du ska se - någon gång kommer vi kunna skratta tillsammans igen.
Från och med nu är den sänkt till nivån du verkar ha den på.
Jag saknar dig ibland. Saknar att inte ha dig här, som jag alltid hade dig förut. Även om vi varken sågs eller pratade på veckor var vi som en när vi väl stod där och kramades. Oskiljaktiga.
Vi skulle dela allt du och jag. Nu delar vi bara ett surt förflutet med blandade känslor. Jag saknar oss ibland, jag saknar att någon brydde sig om mig på sättet jag vet att du gjorde. Sättet vi älskade varann.
Jag vet nu. Jag vet att det aldrig blir vi två igen, vi har blivit ett förflutet och om ett tag blir vi som paren man ser i tidningen under fliken "minns ni paret".
Men jag har hört att du är lycklig nu, att du funnit någon mer som du. Jag har hört att hon är perfekt och jag lär hata att se er två tillsammans.
Kommer ni ihåg när man var liten och något gick sönder. Man fick sitta i mammas knä och grina, vara ledsen och känna sig så liten som det bara gick fram tills pappa kom ut från garaget och hade fixat det med superlim eller silvertejp. Allt går att fixa med silvertejp.
Tårarna var som bortblåsta och allt var bra igen. Visst, barbiedockan hade kanske vart med om en liten olycka men hon var fortfarande lika fin. Den enda som man visade sig ledsen för just då var ens mamma och pappa som gjorde allt för att ställa det till rätta.
Nu, handlar tyvärr inget om barbiedockor längre utan spruckna drömmar och ett brustet hjärta. Vem kan fixa något sånt? En axel kan man få låna av sina föräldrar och även sina vänner och visst, det känns så bra för en stund att få höra att man är inte forever alone som man intalar sig, the right person will come along.
Dock verkar det som att facebook, instagram och twitter löser dom flesta problem just nu? Vem kan lägga ut den mest sorgsna texten för att visa hur ledsen man är? För att få 100 likes, eller mest tags på instagram för att visa att man är snygg - för folk gillar ju? Inte sant? Och twitter där man retweetar Lars winnerbäcks mest deppiga sång. alltid verkar man få någon ny vän på köpet, som man kan dela sina problem med, då dom gamla tröttnat på ditt eviga tjat om alla killar som dumpar dig eller att du inte är bra nog.
