pusssyy

Hur kommer det sig att man kan sakna någon man egentligen aldrig haft. Hur kommer det sig att jag känner mig så jävla ensam sen du skrev sista smset. Sista smset där du säger att vi passar bättre på varsitt håll.

Jag vet inte vad det är som är så speciellt med dig. Med andra hade jag gått vidare vid detta laget. Men det är något med dig som har fått mig att hålla fast vid tanken om oss två. Jag kan inte släppa tanken om att vi en dag kommer stöta på varandra igen och bara inse att vi passar sådär fucking bra ihop. Det kommer sluta upp sådär bra som det gör på film. Eller? Kommer det verkligen det? Kommer det någonsin sluta så som det gör på film? för mig.. Nej.
Jag är inte tjejen killar blir kära i, det finns bara vänskap.

Så här sitter jag i en mörk och tyst lägenhet och det enda som hörs är mina egna hjärtelag. Mina hjärtelag som slår så jävla hårt för dig. Lyssnar du noga skulle du nog till och med hörda dem.

Ibland undrar jag om du tänker på mig lika mycket som jag gör på dig. Det mest upprörande med vårt avstånd är att jag inte vet om du saknar mig eller om du faktiskt glömt mig helt. Det är nog något jag aldrig kommer få veta heller. Jag hatar den hör känslan av ensamhet och tomhet. För du tog hela mitt hjärta och hela min själ med dig samtidigt som du sa upp kontakten mellan oss. När du sa ditt sista hejdå.

"Jag kommer aldrig ge upp tanken om dig, om oss två. Om du ångrar dig, det är okej. För om du vill ha mig, nu kan du få mig så lätt".

Varför vill man alltid ha det man aldrig kan få, det är den frågan jag somnar med inatt. Och såklart tanken med om jag någonsin kommer finna Mr right guy.

Tom, helt tom.